fredag 27 februari 2009

Lagesrapport:

Usch. Forlat for att det inte bloggas nagot vidare aktivt har, men det ar som vanligt, en hel massa pa gang. Jag hinner ju inte lagga upp bilder, vilket ju ar himla trakigt, men jag skall anstranga mig for att fa laggt upp nagra sa snart som mojligt. Sa ni kan ju forvanta er nagra bilder inom en overblicklig framtid. Salange kommer en lagesrapport:

Jag kanner mig inte helt stabil for tillfallet. Jag brukar vanligtvis ha ganska bra kolla pa vad och vart jag vill, hur jag vill det och nar osv. Eller det brukar jag val inte, men pa mitt satt ni vet. Inte nu inte, nu har jag ingen aning. Vad skall jag gora har i Australien, hurlange skall jag vara kvar, och varfor?

Jag vet inte...
Jag vet att om jag kommer hem, sa kommer jag vara hemma i en vecka eller tva, sedan bara vilja tillbaka, eller nagon annan stans. Anda langtar jag hem nu... Och vad skall jag gora nar jag kommit hem? Ingen aning.

Men sjalvklart vet jag varfor jag ar har! Jag har lart mig mer pa den har resan an vad jag har pa hela min gymnasietid. Jag har ju kul nastan 99% av tiden, och traffar nya manniskor och vanner.

Sa sa farligt ar det ju inte. Jag haller pa att velar, men det ar val nagot sant har som planeringen ser ut just nu iaf:

Nu: Jobba 20 timmar varje helg, forsoka tjana lite pengar for att... resa?
April?: Salja vanen efter Easter Confest (Festival runt pask), sedan resa nagonstans i Australien via flyg, typ vastra, eller norra.
Maj?: Hem?
Juni: London?
Augusti: Burning man (Festival i Usa) med Anton, Rebecca och John. (Kanske borde prata med dem forst?)
September: Flytta till VastIndien?

Haha.. Valdigt losa planer, men altid nagot. Ok, sa glom inte att det kommer upp bilder snart.. Om inte innan sa efter helgen.

Puss allihopa, och ora er inte for mig.

fredag 20 februari 2009

Jobb :D

Tjaa, jag och Oscar åkte väl ut till Portsea, ett av de finare ställena där familjen har sitt beach house. Så gick vi in på Portsea Hotel. 20 timmar i veckan, 90 spänn i timmen. Nog för att underhålla sig tror jag. Vad tror ni?

Vi kan i alla fall bo i deras beach house för det mesta, och om vi inte kan det så har vi alltid vanen. Första arbetsdagen i morgon, efter att jag har åkt och hälsat på pappa på båten som ligger i Port Melbourne nu. Sedan jobba lördag söndag och igen nästa helg.

So long!

onsdag 18 februari 2009

Vad händer?

Vad händer?

Inte vet jag, men nu funkar bloggen igen iaf.. Peace

tisdag 17 februari 2009

Recap.

Har hander det mycket. Senast jag skrev var jag i Coffs Harbour, och vi var tvungna att vanta pa att eldarna skulle bli sakrade, sa vi kunde ta oss ned mot Melbourne, dar vi ville skaffa jobb. Tog nagra dagar, sedan kunde vi borja aka soderut och for nagra dagar sedan kom vi till Melbourne igen.

Har jag sagt att vi har kort vanen over 1300 mil nu? Mer an en fjardedel runt varlden. Nu chillar vi hos familjen, sover pa madrasser, och kanske far jobb pa helgerna i en bar. Vi far se, men vi stannar nog har nere ett tag. Just nu sitter jag hemma hos en snubbe Andrew som ni kanske sett pa bild. Vi spelar tv-spel och dricker ol. Pa vagen hit ner passerade vi en caravan park i Nimbin, vi stannade dar, och fick uppleva ett riktigt stort moment med en riktig aborgin. Har citat fran Oscars blogg (Som ni borde kolla in):


"Vi hade precis parkerat bilen pa kampingplatsen i Nimbin och stallt ut stolarna bakom bilen nar det kommer en man gaende mot oss. Han kommer fram till bilen och ser helt forvanad ut, sedan ber han om ursakt och tanker ga igen. Vi sager at honom att stanna och han vander sig tillbaka mot oss. Hans namn var Jeff och han trippade nagot fruktansvart pa svamp just da. Vi ber Jeff satta sig ner och prata med oss, vilket han garna gor. Han berattar om hur han kommit dit och varfor han stannat och att var granne ar hans kompis Jeff, en riktigt stor och skaggig aborigin. Efter tio minuter ser vi hur det kommer en mork skugga gaende mot oss i morkret, det ar namligen sent pa kvallen. Jeff borjar att ropa "Mike! Mike!" och far nagra grymtningar till svar. Mike kommer tillrackligt nara for att man ska kunna se hans ansikte och en riktig grov, vaderbiten, aborigin star framfor oss. "Man, i'm hurgry as shit, i haven't eaten for three days." "I can feed you in the bush, but in the town i can't even feed myself...". Vi erbjuder honom mat, men han tackar nej och fragar om han kan fa lana vart stormkok istallet, for att laga i ordning lite nudlar han sparat i sitt talt. Nu sitter vi altsa med en svamptrippad gammal hippie och en aborigin som lagar mat med oss, mitt i natten, pa en kampingplats i Nimbin. Efter ett tag borjar Jeff tjata pa Mike att han ska spela pa var didgeridoo som ligger i bilen och vi plockar ut den sa att han far spela lite for oss. Precis som man tanker sig nar man moter en RIKTIG australiensare, sa kunde han spela riktigt grym didge. Han kunde tydligen spela allt sas det, han kunde till och med ta ut oss i skogen och halla oss levande i manader. Vi fragade Mike en massa fragor och han svarade alltid, en av de mest intressanta svaren vi fick var nar vi fragade honom om han visste vilka djur som bodde i narheten av hans talt. "At night if you listen, you will hear a porcupine. He whistles to me at night when he thinks im asleep. But i can hear him, one day i even thought about killing him and eating him, but he is old. He is an old man, he has lived a long life and i am not the one to kill an old man like that. Then we have the Honey gliders(flygande ekorre), they come here at night and i can hear the swoop down from the trees looking for food. There is a small one, but a big one to." Han berattade om en massa andra djur och faglar som han bodde hos och sa at oss att lyssna nar de gav ifran sig sina speciella laten under kvallens gang. "Can you hear that..? The low, brrr brrr in the background..? That is evil... Cane toad, i kill them all when i see them" Nar Mike pratade da lyssnade alla, hans rost var sa djup och lugn att man inte kunde motsta att lyssna pa den och han berattade garna. Han hade tagit sig nagra ol antar jag for han verkade lite paverkad, men det gjorde inget, det bidrog bara till aktheten av hans historier. Vi fragade hur det funkade i hans stam och hur han vaxt upp. Han berattade om hur han vaxt upp... "When i was five years old they grabbed me. They threw me into a car and said "in there you little black bastard"... They took me to a school, a christian school where i spent ten years being kicked around and learning how to live the christian way... When i came out of there, i was strong, they could never take that away from me. I stepped out of the church and there they were, the elders of my tribe, with open arms... And they brought me in, they held me, held me tight. Now i was home." Han berattade historierna for oss om hur manen (the moon) skapats. Han berattade for oss hur "willy wagtail" fatt sitt namn och varfor. Underbara historier som fick mig att inse hur olika vi ar, han och jag. Hur olika saker vi trodde pa, han insisterade alltid pa att hans historier var sanna. "oh this is a true story!". Han tyckte inte illa om oss vita, han ville leva tillsammans med oss sida vid sida, vi ar vi och de ar de, sa enkelt ar det. Sen berattade han nagot som kommer att finnas med mig hela mitt liv... "Oscar, in my lingua (sprak) there is no words for, I CAN and I CAN'T, you either DO or you DON'T. There is no, i can kill this animal, only i have killed this animal or i haven't killed this animal. And this is important to remember. And what ever you do remember this, the decisions you make come from in here (dunkar pa hjartat) not from here (pekar pa huvudet). People go through life unhappy and worried. Just DO! Do it from your heart, not from your head, just do!" Vid det har laget satt jag med en stor klump i halsen... Han hade precis beskrivit min motsats... "I see that you know what i mean Oscar, don't you" Jag nickar bara till svar eftersom klumpen ar sa stor att jag inte ens kan prata. Efter en stund har jag lyckats samla mig tillrackligt mycket for att i alla fall kunna stalla en fraga. "But think if your heart dosen't know what it wants?" "Your heart always knows what it wants...""

måndag 9 februari 2009

Bushfire!

128 doda

Igarkvall var det 35. Det ar otroligt torrt, och det blaser mycket, temperaturen ligger pa sina stallen i landet pa 45 grader. Det ar inte konstigt att brander startar i sadana har forhallanden, och de vaxer fort. 58 olika skogsbrander i delstaten Victoria. Over 5000 hem forlorade, och 128 doda, ansalange.

Det ar vad som pagar just nu, det ar tydligen varldsnyheter, sa ni har sakert hort nagot om det. Vi fick hora det, sa vi borjade aka dit, sa fort vi kunde!

Nej da, forlat mamma. Vi haller oss pa stora vagar, langst kusten, sa det ar ingen fara, men vi aker nerat, mot Victoria och Melbourne. Hayley, varan kompis i vanen, bor i en liten hala som heter Mansfield. Alla hennes vanner och familj bor dar, och staden ar typ omringad av eld. Dom ar alla ute och kampar mot elden, sa hon ar ju valdigt orolig. Sa vi haller pa att kora tillbaka henne sa fort som gar, och sedan aka till Melbourne dar vi skall bo hos familjen lite, och forsoka hitta jobb.

Mer info senare, Peace!

fredag 6 februari 2009

Tjohoooo!

Hej alla! Jag är i Hervey Bay, jag har i stort sett inga pengar = inga internetcafén. Därför är det lite tyst på bloggen. Men det får ni stå ut med, i alla fall ett litet tag till.

Som sagt så är jag i Hervey Bay tillsammans med Oscar och Hayley, tjejen vi träffade på festivalen confest. Vi har kanske hittat jobb i ett ställe som heter Bunderberg, på en frukfarm, men det är inte säkert än. Fiskjobbet verkar inte aktuellt, då vi inte får kontakt med de personer vi behöver.

Där har ni en kort sammanfattning, jag har inte tid att skriva mer, då vi sitter i vanen mitt på gatan och har tjuvat någons olåsta trådlösa internet. Måste dra!

Peace!